Min första jackrussell, henne köpte jag i 40 års present till mig själv, tyckte jag var värd det.

Jag ville ha en liten hund som sällskap till min tervueren Tea. Jag ville ha en rubust hund som kunde vara med på det mesta. Den skulle inte vara så liten så jag kunde rulla över den på natten och mosa den.

En gammal bekant till mig födde upp jack russell och av någon anledning som jag inte kommer ihåg idag så talade jag med henne. Hon berättade då att hon fått tillbaka en tik som var 4 månader. Hon ville sälja halva och lämna halva på foder. Jag och sonen åkte dit och tittade. Vi möttes av ett gäng skällande terrier. Mitt i högen fanns en liten glad plutt med strora bruna kulor till ögon. Jag var såld, det var kärlek vid första ögonkastet. Siri följde med hem. Det var precis som om hon aldrig varit någon annanstans. Hon gick rakt in i huset och  fjäskade lite för Tea sen sprang hon runt och hälsade på resten av familjen. Hon gjorde sig hemmastadd direkt och när kvällen kom så kröp hon ner under mitt täcke och somnade. När hon blev 2 år ville uppfödaren ha en valpkull det fick hon. Valparna föddes och växte upp hos mig. Hon fick en tik oc två hanar. Som tack för hjälpen fick jag en parning med uppfödarens hane och året efter fick hon sin andra kull. En tik och två  hanar igen.  Tiken som föddes i andra kullen fick namnet sixteen till vardags kallad Småtta. Siri fick vi ta bort för lite drygt ett år sen, alldeles för tidigt. Hon var inte ens fyllda tio år. Jag har alltid trott att Siri skulle bli en riktigt gammal tant men inte. Det var inte så hemskt länge sen jag såg Siris mamma och hon såg fräsch ut. Vi vet fortfarande inte vad Siri drabbades av. Hennes luftrör och lungor brakade ihop och hon hade svårt att få luft. En hund ska andas 20-25 ggr per minut i vila. Sista dagen Siri levde andades hon över 100 ggr per minut. Då hade hon en stor dos kortison och pencillin inget hjälpte. Jag såg skräcken i hennes stora bruna ögon och jag bestämde mig för att hon inte skulle lida på det sättet. Hon somnade hon också i min famn hemma i  köket påndagbädden. Vilken sorg, vi saknar henne oerhört fortfarande speciellt min sambo. Hon fick alltid åka med honom på hans  helgjobb. Åka bil var det bästa hon visste, näst efter att klippa möss. Hon var otroligt bekväm. När vi andra gick på morgonpromenad låg hon på soffan och tittade på oss. Kunde riktigt se hur hon tänkte, idioter vad ska ni ut och göra kl sex?  Hon lärde mig en viktig sak och det var att älska jack russell. Hon kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta för hon var en mycket speciell hund.

Addie och Ben.

Adddie var min första tervueren. Jag kunde egentligen noll och Addie var ingen lättväxlad kille. Snäll mot folk och tikar men hatade hanar.Blev egentligen samma sak med Ben förutom en sak, Addie var en jaktidiot. Han jagade allt vilt. Fanns det inget så letade han upp något. Han jagade även tikar. Hände några gånger att de ringde från granngården 2 km bort där de hade tikar och jag fick hämta. Pinsamt. Hans liv slutade allt för tidigt också. Han blev sju år när han blev påkörd. Att han klarat sig så länge var ett under. Det sista gick det inte att släppa honom  överhuvudtaget han drog direkt. Ben däremot var lugnet själv och jag kan inte komma ihåg att han smet iväg. Han var en son till Axa och en av de valpar ter henne som dog ung på grund av hjärtat. Han ramlade ner och dog när jag skulle gå ut med honom och Tea som vin hade skaffat då. Jag stog som ett fån med kopplet i handen och en död hund i andra änden. Vi visste då att han hade hjärtfel men de hade gett honom mellan ett halvår och två år att leva med hjälp av mediciner. Han levde två veckor efter diagnosen. Tea blev ensam kvar och jag började fundera på att skaffa en liten hund som sällskap. Lagom till min fyrtioårsdag köpte jag min första jacknrussell. 

Axa kom in i mitt liv när jag så tragiskt miste min kola. Jag hade insett att  Rådis inte ville tävla så jag köpte en tik till. Ingrid hjälpa mig att välja denna tik och vilken hund. Hon hade det mesta. Till att börja med en grym mentalitet, stabil, snäll och arbetsvillig. Vi nådde till elitklass spår och hon blev utställningschampion faktiskt. Dt var mer en slump. Jag och en annan gammal god vän Carina tog våra nästan jämnåriga tervueren tikar och åkte till Sofiero, Helsingborg. Vi bstämde oss för att visa varandras tikar. Min dam spännde upp sig riktigt fint och hon fick cert. Tror hon var under 2 år. Nästa cert kom också helt oväntat. Jag hade korat Axa och då och där fanns ingen extriör del. De sas att det kunde jag göra på utställning. Sagt och gjort jag anmälde mig. Passade då på att anmäla till själva utställningn också. Hör och hämpa hon fick ett cert till. Då skulle jag bara ha det sista. Så jag åkte till några till och 3-4 utställningar senare hade vi championatet. Axa bringade mig mycket glädje. Hon var enkel och följsam. Hon födde två kullar. Jag valde hanar med omsorg. Högt meriterade, korade och hälsokontrollerade. Första kullen 3 valpar, andra sex. Alla blev hyfsade. Några riktigt bra, några mindre bra. De verkade friska och krya. Det visade sig sen att en i varje kull knalldog på grund av hjärtat. Troligen någon ärftlig hjärtsjukdom som inte setts till på generationer.... Trots att man tror att man gör rätt så kan man aldrig sätta sig på höga hästar och tro att man lyckats åstadkomma något perfekt. Axa själv fick aggresiv bencancer och hon fick lämna oss endast sju år gammal fy vad jag sörjde. Jag hade placerat ut en fodertik i andra kullen, men hade själv helt tappat lusten för hund och valpar ja allt. Fodervärden bestämde sig för att ta en kull och jag fick erbjudandet att ta en till självkostnadspris. Jag nappade, så kom Tea in i mitt liv. Hon stannade i vår familj i nästan precis 13 år. Det är nu drygt 2 år sen hon lämnade oss och jag saknar henne. Hon var snällheten själv. Hade hon inte haft det goda hjärtat hon hade så hade mina terrier inte levt. De var inte speciellt snälla mot henne. Tea avgudade sina små vänner men de nonchalerade henne i bästa fall, i sämsta fall morrade de ut henne. De försökte ofta stjäla hennes mat och hon högg i maten och morrade, tur för terrierna. En gång när vi var ute och gick kom en lös labbetik som hoppade rakt på Tea då blev hon faktiskt arg och tryckte ner labbetiken som sen sprang hem med svansen mellan benen. Te var med när Småtta fick kullen med Maggie och Lilleman. Så underbar hon var mot valparna när hon fick tillfälle. Tyvärr blev det aldrig npgot tävlande med Tea men vi tränade en del hemma och hon var väldigt lydig. Min sambo döpte henne till stora, bruna hunden. Vi saknar vår brunhund fortfarande   

Hahahaha jag kan skratta högt bara jag tänker på min gamla Rådis. Vilken juvel, en sådan tervueren är det ingen som vill ha tro mig. De första tre åren tillsammans med henne blev ett litet helv. Hon var totalt vettskrämd för ALLA människor. Det första året kastade hon sig bakom min rygg. Hade man tur kunde hon på sin höjd krypa fram med världens längsta kropp och nosa på en framsträckt hand. Kom det då någon form av häftig rörelse så kastade hon sig i kopplets längd. När hon blev lite äldre och modigare så gick hon till attack istället. Dök någon upp hastigt flög hon fram och upp i kopplets längd och lät som en amerikans polissirene. Gösta-Petter hon skrämde slaget på en hel del inklusive mig. Det var många sömnlösa nätter och mycket gråt över henne. Hade det inte varit för min äldsta och bästa vän Ingrid så hade hon inte blivit äldre än 18 månader. Ingrid som hade ett kunnigt hundöga redan då såg att det fanns hopp. Hon släpade med mig och min odåga till hund överallt. Hundkurser, läger,tävlingar, hundklubben. Sakta men säkert lugnade Rådis ner sig. Det gick två steg framåt och ett bakåt. Den totala vändningen kom när jag fick mina tvillingflickor 1990. Först var Rådis otroligt tveksam till ljuden som kom från vagnen, hon morrade och backade undan. Barn hade det inte funnits en tanke på att släppa henne i närheten av och det verkade ju inte speciellt hoppfullt när jag såg hennes beteende. 

Barnens pappa tvingade mig att lägga barnen på golvet. Det hade han läst att man ska göra när man kommer hem med nyfödingar och har hund. Med stor oro gjorde jag som han sa. Rådis visade fortfarande stor tveksamhet mot dessa små skrynkliga knyten som pep. Dock så kände hon sig inte hotat på något sätt så det fanns ju ingen anledning till attack men övertygad var hon inte. Det tog dock inte många dagar innan jag till min stora fasa hittade henne i en av spjälsängarna vid bäbisens fötter. Hon hade hoppat upp, bäddat åt sig och lagt sig till rätta utan att bäbisarna vaknade. Från den dagen var hon deras gardian angel. Där barnen var, var Rådis. Hon älskade och dyrkade dessa ungar och det var henne jag litade mest på. Hon var alltid med barnen och deras kompisar. Hon låg ofta nerbäddad i något hörn i barnens rum medan de och deras kompisar lekte. Hon hade hittat sin uppgift i livet. Tävla med henne gjorde jag några gånger med nåt bra resultat. När hon i lydnadsklass 2 helt sonika gick av banan, så la jag hennes tävlingskarriär på hyllan. Hon fick bli barnflicka på heltid. Med åren la sig hennes höga skärpa. En gaphals var hon hela livet men med åren så blev hon mer sansad och stabil. Vad jag förstår och som jag tolkar det så hade hon grymt bra nerver.  Det var kanske därför hon aldrig bet någon trots sina galna utfall. En annan klok kvinna sa till mig att hunden får gärna vara rädd men det får hon vara bakom dig, inte framför. Så då slutade jag tillgänglighets träna henne och lärde henne sitta still vid sidan istället får säga att det fungerade bra. Hon behövde inte hälsa men sitta still skulle hon. Sen utökade vi sakta detta till att hon på komando skulle tillåta kontakt och sen beröring, tandvisning m.m Det funkade och hon växte såklart med allt beröm. Vi hade god nytta av henne också. Det var henne vi plockade ut när vi behövde vänja någon ung odåga vid skott. Hon var nämligen supersnäll mot alla hundra och totalt skottoberörd. Hon hörde inte sånt.Jag skulle kunna fylla bloggen med historier om den damen för hon blev bara roligare och roligare med åren. De sista åren var hon så lat så vi fick lura ut henne på sista kissrundan.  Henne fick vi ha i 13,5 år. Hon somnade i min famn hemma på köksgolvet. Hon fick en rejäl hjärnblödning och vi valde att låta henne somna in hemma med hjälp av vår hästveterinär.

Den hunden lärde mig massor som jag har haft nytta av. Jag var tvungen att vara steget före henne och de lärde mig att läsa hundsignaler.

1985 Köpte jag min första tervueren. De var inte jättevanliga då, inte som idag. Jag tycker fortfarande att det är den vackraste rasen som finns, men i dagsläget så är de lite för mycket hund för mig. Jag har med åren blivit bekväm och vill ha allt i lagom doser. Under mina år somtervueren ägare (1985-2013) hann jag äga 6 tervuren. Två hanar och fyra tikar. Två av tikarna blev gammla, en drygt 13 år och en ganska exakt 13. En lämnade oss i väldigt tidig ålder, hon var bara 2,5 när hon blev påkörd av mjölkbilen. Det var min Nicole. Vi hade en speciell relation, jag och min kolan som hon kallades. Hon var en arbetsmaskin och hon gjorde allt jag bad henne. Jag var hennes kärlek oc hon var min. Vi hade hunnit starta lydnadsklass 3 och jag hade goda förhoppningar om att vi skulle ha mycket kul ihop, många år framåt. De förhoppningarna grusades en tidig juni morgon 1991. Min dåvarande sambo, mina flickors pappa kom in och sa till mig att sätta mig ner. Jag förstod direkt att det hade hänt någonting. Kolan hade lämnat vår tomt för första och sista gången i sitt liv. Det kostade henne livet. 

Vid detta tillfället hade vi två andra tervueren också. Hanen som jag köpte 1985 och som min sambo tagit över och tävlade lydnad med. Sen en tik vi köpt 1987 och som var livrädd för alla mänskliga varelser kombinerat med en stoooooor skärpa vilket enligt mig är en obehaglig kombination. Det skulle senare visa sig att hon hade andra saker som vägde upp de dåliga sidorna. Hon blev min och barnens livskamrat i 13,5 år men det är en annan historia.

Här skulle jag kunna rada upp alla de hundar jag har haft under de fyrtio år jag varit hundägare men det skulle ju bli illa tråkigt. Så jag väljer att berätta lite kort om de första hundarna vi hade. Det är drygt fyrtio år sen min mamma och jag skaffade en shetland sheepdog, en liten hanvalp som hette Ricky. Söt som en liten karamell så klart uppstod kärlek hos då 10 åriga Maria. Relationen blev dock inte långvarig, efter ett par veckor började Ricky springa på stolsben och dylikt. Mamma och uppfödaren tog valpen och åkte till blå stjärnan, tror det var Helsingborg. Det var sista gången jag såg Ricky. Det visade sig att Ricky hade fått en ögonsjukdom och var helt blind på ena ögat och hade kraftigt nersatt syn på andra ögat. Veterinären rekommenderade avlivning. Mor min som alltid har haft ett varmt hjärta tog valpen och sprang ut. Efter en stund förstod mamma att det inte var rätt och riktigt att behålla en blind valp. Det skulle inte bli mycket till liv för Ricky om han redan som liten valp var helt blind. Mitt i allt elände så erbjöd uppfödaren mamma en bror till Ricky som var osåld. Mamma tog så klart emot den. Som tur var så var den valpen inte drabbad.  Så mamma kom hem med Lord, jag glömmer aldrig det ögonblicket när jag öppnade dörren och såg valpen i mammas famn. Min första fråga var om det var Ricky, nej sa mamma och grät en skvätt. Så klart älskade jag Lord med hela mitt lilla barnhjärta. Den relationen varade i 11 år trots att Lord var sjuklig i många år. Kronisk mag, tarm katarr och specialmat. Senare i livet fick han även sockersjuka. Min tappra mamma kokade högrev och ris till Lord i många år. När han fick socker gav hon honom spruta varje morgon. Till slut så la Lords njurar av och han fick somna 1985 på slöinge djursjukhus som då hade öppnat. Vid den tidpunkten hade jag köpte min första egna brukshund. En tervuren so hette Spinoys Adonis men det är en annan historia som ni kan läsa om under tervueren.