Hahahaha jag kan skratta högt bara jag tänker på min gamla Rådis. Vilken juvel, en sådan tervueren är det ingen som vill ha tro mig. De första tre åren tillsammans med henne blev ett litet helv. Hon var totalt vettskrämd för ALLA människor. Det första året kastade hon sig bakom min rygg. Hade man tur kunde hon på sin höjd krypa fram med världens längsta kropp och nosa på en framsträckt hand. Kom det då någon form av häftig rörelse så kastade hon sig i kopplets längd. När hon blev lite äldre och modigare så gick hon till attack istället. Dök någon upp hastigt flög hon fram och upp i kopplets längd och lät som en amerikans polissirene. Gösta-Petter hon skrämde slaget på en hel del inklusive mig. Det var många sömnlösa nätter och mycket gråt över henne. Hade det inte varit för min äldsta och bästa vän Ingrid så hade hon inte blivit äldre än 18 månader. Ingrid som hade ett kunnigt hundöga redan då såg att det fanns hopp. Hon släpade med mig och min odåga till hund överallt. Hundkurser, läger,tävlingar, hundklubben. Sakta men säkert lugnade Rådis ner sig. Det gick två steg framåt och ett bakåt. Den totala vändningen kom när jag fick mina tvillingflickor 1990. Först var Rådis otroligt tveksam till ljuden som kom från vagnen, hon morrade och backade undan. Barn hade det inte funnits en tanke på att släppa henne i närheten av och det verkade ju inte speciellt hoppfullt när jag såg hennes beteende. 

Barnens pappa tvingade mig att lägga barnen på golvet. Det hade han läst att man ska göra när man kommer hem med nyfödingar och har hund. Med stor oro gjorde jag som han sa. Rådis visade fortfarande stor tveksamhet mot dessa små skrynkliga knyten som pep. Dock så kände hon sig inte hotat på något sätt så det fanns ju ingen anledning till attack men övertygad var hon inte. Det tog dock inte många dagar innan jag till min stora fasa hittade henne i en av spjälsängarna vid bäbisens fötter. Hon hade hoppat upp, bäddat åt sig och lagt sig till rätta utan att bäbisarna vaknade. Från den dagen var hon deras gardian angel. Där barnen var, var Rådis. Hon älskade och dyrkade dessa ungar och det var henne jag litade mest på. Hon var alltid med barnen och deras kompisar. Hon låg ofta nerbäddad i något hörn i barnens rum medan de och deras kompisar lekte. Hon hade hittat sin uppgift i livet. Tävla med henne gjorde jag några gånger med nåt bra resultat. När hon i lydnadsklass 2 helt sonika gick av banan, så la jag hennes tävlingskarriär på hyllan. Hon fick bli barnflicka på heltid. Med åren la sig hennes höga skärpa. En gaphals var hon hela livet men med åren så blev hon mer sansad och stabil. Vad jag förstår och som jag tolkar det så hade hon grymt bra nerver.  Det var kanske därför hon aldrig bet någon trots sina galna utfall. En annan klok kvinna sa till mig att hunden får gärna vara rädd men det får hon vara bakom dig, inte framför. Så då slutade jag tillgänglighets träna henne och lärde henne sitta still vid sidan istället får säga att det fungerade bra. Hon behövde inte hälsa men sitta still skulle hon. Sen utökade vi sakta detta till att hon på komando skulle tillåta kontakt och sen beröring, tandvisning m.m Det funkade och hon växte såklart med allt beröm. Vi hade god nytta av henne också. Det var henne vi plockade ut när vi behövde vänja någon ung odåga vid skott. Hon var nämligen supersnäll mot alla hundra och totalt skottoberörd. Hon hörde inte sånt.Jag skulle kunna fylla bloggen med historier om den damen för hon blev bara roligare och roligare med åren. De sista åren var hon så lat så vi fick lura ut henne på sista kissrundan.  Henne fick vi ha i 13,5 år. Hon somnade i min famn hemma på köksgolvet. Hon fick en rejäl hjärnblödning och vi valde att låta henne somna in hemma med hjälp av vår hästveterinär.

Den hunden lärde mig massor som jag har haft nytta av. Jag var tvungen att vara steget före henne och de lärde mig att läsa hundsignaler.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja den här gången är det Annie som skadat en klo. Jag vet inte hur illa det är egentligen. Vi var i skogen i tisdags med alla hundkompisar. Sammanlagt 11 st då är det full rulle. De springer som galningar över stock och sten. När vi kom hem såg jag a...

Nu blev det äntligen av. Efter att ha kämpat med kloklippning på Lilleman i 4 år så fick jag nog och köpte en kloslip. Droppen var när han skrek rakt ut när jag klippte famklorna. Han har alltid ogillat det men nu tog det stopp. Vi har testat en gång...

Mitt i allt julstök är det skönt att ha hund, är ju tvungen att ge sig ut och släppa stressen ett tag. Har ju hunnit med ett veterinärbesök till mellan inläggen. Denna gången var det löpet som inte ville sluta. Vet ingen hund som är tålmodigare än Ma...

Det blev.Jag var rätt så slut efter jobbet i tordags och ville inte planera något speciellt. Barnbarnet Allie kom på eftermiddagen och vi bakade halloween kakor och hade en jättemysig dag ihop. Den lilla dockan sov över hos mormor. I lördags tog vi a...

Oj vad länge sen jag uppdaterade. Nu är det dax. Annie växer så det knakar, hon är störst i alla fall på höjden i terrierfamiljen. Hon har även lyckats få ett fukteksem på ryggen, vilket inte är konstigt för hon har blivit en riktig fisk. Förra veck...